Idag behandlade Kommunfullmäktige en motion från Vänsterpartiet om att HBT-certifiera enköpings skolor. Alliansen i kommunen avslår motionen med motiveringen att det kostar pengar och tar tid. Jag är arg och ledsen. Imorgon tar jag nya tag, ser till att Vänsterpartiet gör ett bra val i höst så att vi kan genomföra ett beslut som kommer att påverka många barn och ungdomar. Inte imorgon eller i övermorgon. Men på längre sikt.
Det här är mitt inlägg som jag läste upp i Kommunfullmäktige ikväll. Någonstans efter ”växte upp” i första stycket brast rösten, men jag tog mig igenom det. Tyvärr finns det ungdomar som måste ta sig igenom en hel uppväxt med återhållen gråt.
—
Jag ska börja med att läsa några stycken ur en DN-artikel från för några månader sedan.
”Han växte upp i den lilla skånska orten och det var där han blev mobbad. Han minns hur ont det gjorde när skolkamraterna kallade honom ”fjolla” eller ”bög”.
På en lektion i svenska diskuterade klassen författaren Oscar Wilde, som i slutet av 1800-talet blev fängslad för att han var homosexuell. Klasskamraterna kom med kommentarer som ”vilken jävla bög”, ”vilken fjolla” och så vidare.
– Läraren agerade inte för att stoppa dem utan kommentarerna om Wilde fick fortsätta. Då var det inte så konstigt att jag blev kallad fjolla och bög på skolgården efter lektionen. Läraren hade ju sanktionerat att ett sådant beteende var okej.
När det blev alldeles för uppenbart att skolkamraterna mobbade honom kallade en lärare till ett möte.
– Där skulle mobbarna och jag ta varandra i hand och då skulle allt ordna sig. ”Gå ut och lek på rasten och så kan ni väl gå hem till varandra någon dag efter skolan så blir allt bra igen”, var budskapet. För mig blev det bara en pina och plåga att sitta mitt emot dem som mobbade mig. Efter ett sådant här möte var ju allt som vanligt igen – inget förändrades.”
Det här är Hans Lindes berättelse. Han är idag riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson för Vänsterpartiet.
Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om att i skolan eller på min arbetsplats blivit kallad för ”Jävla heteroäckel” eller liknande. Jag kan därför inte till fullo leva mig in i hur jag skulle påverkas av att dag ut och dag in få höra att min kärlek är äcklig, fel, avvikande.
Istället måste jag lita till de som lever med det här varje dag. Jag måste lyssna på Hans Lindes berättelse. Jag måste lyssna på all den forskning och statistik som visar att depressioner och andra psykiska problem är vanligare bland HBTQ-ungdomar än bland andra ungdomar. Jag måste lyssna på RFSL, som med hjälp av alla sina medlemmar kan berätta hur det är.
Jag måste lyssna på Per Markus Risman som sitter längst bak i rummet och som kan återberätta Hans Lindes verklighetsbeskrivning, men istället för skånska Kållerup på 80-talet och början av 90-talet berättar han om Enköpings skolor under 2010-talet.
Det duger inte att hänvisa till vilket uppdrag skolan redan har, när det är så smärtsamt uppenbart att skolan inte klarar av att leva upp till det uppdraget.
Vänsterpartiet har föreslagit att Enköpings skolor ska HBT-certifieras. Vi har inte föreslagit att det ska vara färdigt imorgon, eller ens i övermorgon. Men vi har föreslagit att Enköpings skolor ska HBT-certifieras. Det innebär att personalen får utbildning och fortbildning. Det innebär att personalen får redskap för att ge ännu fler elever ett bra bemötande. Det innebär att skolorna får redskap för att uppfylla Skollagens skrivningar om likabehandling.
Det handlar om att prioritera en ganska stor grupp ungdomar som idag mår dåligt, dag ut och dag in. Det handlar om att ungdomar som ska gå i Enköpings skolor ska slippa återupprepa Hans Lindes och Per Markus Rismans berättelser om hur det känns att bli utpekad som äcklig, felaktig och avvikande. Därför vill Vänsterpartiet att Enköpings skolor ska HBT-certifieras.